Cykling

Så närmar sig dagen med stormsteg..... Om två dygn har vi cyklat en bra stund på vår färd från Motala runt till Motala igen. 150 km.....
Det har pratats allt från cyklar, utrustning, packning, teknik, smärta som är, smärta som kommer, att vara näck under byxan eller inte, sportdryck, uppladdning.... Jag skulle kunna rapa upp hur mycket som helst. Pratet fortgår än, det är ändå några timmar kvar innan vi båda är på rull mot vår gemensamma samlingspunkt. En natt på hotell innan, en natt på hotell efter. Smart tänkt av oss. Dels får vi mer tid tillsammans, vilket är en lyxvara, dels behöver vi vilan både före och efter. Vår start går 8.12 på söndag morgon. Det pirrar i magen vid tanken.
Vi har båda valt att införskaffa varsin racer, ett kap om du frågar mig. Det ÄR en helt annan känsla att cykla racer mot i mitt fall en hybrid innan.
Nu är det bara att räkna ner till vår första gemensamma delutmaning, den första på vår resa mot halvklassikern. Blod, svett, tårar och sjukdom har vi tagit oss genom under våra förberedelser. För att inte tala om alla sinnesstämningar vi båda upplevt under träningsrundorna.
Det här är inte bara en fysisk utmaning utan till stor del även en psykisk....

Halvklassikern som det känns just nu

Denna utmaning, denna halvklassiker. Det kommer att innefatta att lära känna nya bitar i mig själv. Det är komplext och många olika saker det handlar om. Dels behöver jag spränga mina egna gränser, igen och igen. Då menar jag den fysiska biten, träningen, att hela tiden träna tyngre, längre, hårdare. För att klara mig igenom det jag ska, snart. Tiden rullar på. Det är mindre än tre månader till cyklingen nu.... Den har jag ett upplägg inför, som börjar om knappa två veckor, i april. Därför är cykeln min inne på lite service nu så jag kan cykla på sen. Cyklingen kommer att vara lång, men där känner jag att jag har någon slags positiv känsla inför. Självklart önskar jag uppehållsväder och egentligen har jag ingen aning om vad jag ger mig in på, så jag kan inte uttala mig. När jag tittar på utmaningarna är det mer löpningen samt längdskidor som känns som mina största utmaningar.



Mentalt är det också en utmaning. Att spränga min gräns när det känns tungt. Att arbeta mentalt på att hitta motivation och inspiration och jävlar anamma de gångerna det känns tungt och ärligt talat omöjligt att genomföra vissa delar. Att orka fortsätta och orka kämpa och hitta glädjen i det hela precis då och även sen. Det är en riktigt stor utmaning. Speciellt när omgivningen inte alltid förstår och inte alltid kan sätta sig in i min situation, upplevelse och hur jag känner. Tack och lov har jag min vapensyster med mig och vi förstår varandra så bra som det bara går. Det är en fantastisk tillgång! Utan dig vackra, hade jag aldrig fått uppleva de här bitarna, som kommer att utveckla mig enormt!

/A

KanSNe har jag mÖjligheten...

..att faktiskt få åka längdskidor nu och inte "bara" rull.
Det har snöat här, mest hittills i år. Jag ska inte påstå att det är så mycket jag önskade, för det är det inte på långa vägar. Men det är en del och jag känner mig sugen på att ge mig ut.
Min följeslagare i Utmaningen har turen att bo på ett mer snörikt ställe, så hon har fått åka en del redan.
Jag tänker packa in skidor, stavar, pjäxor, kläder och allt vad jag nu kan behöva och satsar på att hinna åka en sväng efter morgondagens föreläsning.
Önska mig lycka till!

Oups!

Det här är vad som satt på mina Madshus..... Plus en rejäl omgång valla lika gammal.
En eloge till min kompanjon M som bistod mig med rengöring samt glid - lite kärlek till mina skidor.
Nu är det bara snön jag väntar på medan dagarna springer iväg.... Måste nog ge mig på rullskidorna innan dess, typ nyss!
/A

Saknar snön

9 december och inte har vi någon snö på marken här i Stockholmstrakten inte. Tror knappt vi har det någonstans i landet. Däremot är det rätt halt av slask och is, vilket gör att det kan vara svårt att åka rullskidor. Jag har varit sämst på att använda mina rullskidor och vid frågan hur många gånger jag minst borde åka per vecka fick jag svaret två.

Vad jag däremot gjorde sist på PT passet var en del styrkeövningar, bland annat marklyft. Vi (jag & träningsmannen) slog rekord. Jag tog 80 kg. Maken + 10 kg, det tyckte jag var en rolig liknelse. Jag fick också äran att använda lite av Dannes "salva" - se bild. Kände mig riktigt proffsig!

Danne

Nu är det såhär att jag och min kompanjon i utmaningen bor i olika länder. Det sätter en del käppar i hjulet för gemensam träning. Vi får helt enkelt följa varandra över telefon och mail istället. Jag insåg att jag behöver mer än så, jag behöver en fysiskt närvarande personlig pådrivare och peppare, men är också rejält kräsen på människor. Det här, gott folk, är mannen i mitt träningsliv.....

Jag är grymt jäkla glad & nöjd över att jag har denna härliga Personliga Tränare att stötta och peppa mig! Alla borde ha en Danne! Vid det första tillfället vi träffades, då vi hade "försnacket", sa han till mig att han är bra på att motivera. Jag håller med! Snart ett år senare är jag lika nöjd varje gång vi tränat! Jag har haft andra PTs innan, men de kommer inte ens i närheten av denna snubbe.
Danne får mig att ge järnet och därefter ger jag lite till på ren (barnslig) envishet. Han har omväxlande träningspass, vilket krävs för att jag ska tycka att det är roligt. Dock är fokus alltid på det mål jag satt upp. Han kommer alltid förberedd till våra tillfällen, men är ändå öppen och flexibel för förändringar om jag har en dålig dag, ont någonstans eller dylikt. Han ger alltid svar på mina frågor och feedback. Han är inte rädd för glada tillrop, jävlar anamma push eller att dela ut en kram om så behövs. Som extra grädde på moset upplever jag att han alltid ger lite extra! Så jäkla lyxigt! Fatta att jag hade aldrig sprungit en hel mil (och dessutom gillade jag det) innan jag träffade honom. Jag som alltid hatat att springa börjar nu se tjusningen i det.
Dessutom kan det tilläggas att han har (samma) humor (som jag), bjuder på sig själv & är en glad prick! Vad annat kan man begära?!

Danne, du är en pärla!

Tiden springer iväg

Åter igen fascinerad över att tiden bara springer iväg. Ju mer det närmar sig den 28e februari desto mer funderar jag över att åka 45 km längd i ett sträck.
Min träning är igång, staknings-intervaller och kondition är fokus. Ändå känns det rätt overkligt att det bara är tre månader och 26 dagar kvar.... Snön känns långt bort, även om det kommer små hintar att jul närmar sig. Barnens önskelistor börjar komma fram på kyl o frys. Det är tema jul på tidningarna i affären. Glögg säljs på systemet.
En del av mig längtar, det är en stor utmaning för mig att klara halvvasan. Det är skräckblandat och den känslan lär öka ju närmare vi kommer. Jag har noll koll på valla, det är en annan utmaning att bita i. Jag fick nyligen höra av en granne var han brukar åka längd och en fråga att vi kanske kunde åka tillsammans någon gång. Ja tack svarade jag, snabbt. Jag har bestämt att min PT får haka på ut i spåret några gånger och kolla in lite teknik och sådant, ge lite tips. Jag behöver införskaffa en vettig mössa och ett vettigt underställ. Skidbyxan jag har beställt hem kommer jag inte i (än) så eventuellt en byxa också.
I grund och botten känns det faktiskt - KUL!!!! Å det är väl ändå det viktigaste.....