Utmaningen finns i mina tankar relativt ofta, åtminstone en gång om dagen iaf.
Det pendlar, hela registret från "jag klarar det, med vilja och envishet och en rejäl insats" till "är jag helt dum i huvudet som frivilligt tänker åka 45, FYRTIOFEM, km på längskidor, det kommer aldrig att gå".
Jag försöker hålla fast vid den positiva jävlar anamma känslan som ändå finns där ibland. Idag fick jag tipset från PTn att ha ett eget mantra att ta till när det känns tungt i vasaloppsspåret. Må hända kan det var en bra idé. För att citera honom: "det kan vara vad som helst, en sång, en ramsa, ett könsord". Nu är det bara att välja och vraka dåra.....
