Tidens gång

Jag satt och bläddrade i almanackan och såg att nästa vecka är anmälningar öppna för både nästa års vätternrundan och vanbrosimmet. Jag visualiserar mig stark och stolt, jag kommer att vara galet nöjd när jag klarat mig igenom dessa fyra moment i den stora utmaningen. Jag vet att min kompanjon känner lika! Yeah! Nu kör vi. Jag är taggad....

Jag kan också meddela att idag är det 182 dagar kvar till Halvvasan går av stapeln!!!
Nu är det full fokus på läkning av de obalanser vi har i kroppen, eller hur babes?

Att komma igång - men bli sjuk - och ge sig f*n på att komma tillbaka

Jaha, så har det klassiska skett. Igen.
Jo, jag har varit duktig hela sommaren tycker jag själv. Tränat minst två gånger i veckan även under semestern. Stolt!
Väl hemma igen. Vardagen börjar närma sig men jag och maken kramar ut det sista ur ledigheten. Av en spontan känsla bokar jag in maken på ett av mina pass. Han hakar något motvilligt på och skriver på ett träningskort. Till min stora lycka. Nu har jag inte bara min kompanjon längs utmaningarna utan en egen träningskompis hemma.
Så tränade vi. Så blev jag sjuk. Det började smyga sig på i fredags, kroppen kändes ovanligt tung på passet. På kvällen slog det till. Feberhuvud, bihålevärk... Så trist och irriterande. MEN, jag kommer igen, jag tar nya tag.
Min PT Dannes citat:
"Halsont = absolut inte
Feber = varför inte bli frisk först
Grönt snor = kör för fan om det inte känns jobbigt"