Cykling

Så närmar sig dagen med stormsteg..... Om två dygn har vi cyklat en bra stund på vår färd från Motala runt till Motala igen. 150 km.....
Det har pratats allt från cyklar, utrustning, packning, teknik, smärta som är, smärta som kommer, att vara näck under byxan eller inte, sportdryck, uppladdning.... Jag skulle kunna rapa upp hur mycket som helst. Pratet fortgår än, det är ändå några timmar kvar innan vi båda är på rull mot vår gemensamma samlingspunkt. En natt på hotell innan, en natt på hotell efter. Smart tänkt av oss. Dels får vi mer tid tillsammans, vilket är en lyxvara, dels behöver vi vilan både före och efter. Vår start går 8.12 på söndag morgon. Det pirrar i magen vid tanken.
Vi har båda valt att införskaffa varsin racer, ett kap om du frågar mig. Det ÄR en helt annan känsla att cykla racer mot i mitt fall en hybrid innan.
Nu är det bara att räkna ner till vår första gemensamma delutmaning, den första på vår resa mot halvklassikern. Blod, svett, tårar och sjukdom har vi tagit oss genom under våra förberedelser. För att inte tala om alla sinnesstämningar vi båda upplevt under träningsrundorna.
Det här är inte bara en fysisk utmaning utan till stor del även en psykisk....

Halvklassikern som det känns just nu

Denna utmaning, denna halvklassiker. Det kommer att innefatta att lära känna nya bitar i mig själv. Det är komplext och många olika saker det handlar om. Dels behöver jag spränga mina egna gränser, igen och igen. Då menar jag den fysiska biten, träningen, att hela tiden träna tyngre, längre, hårdare. För att klara mig igenom det jag ska, snart. Tiden rullar på. Det är mindre än tre månader till cyklingen nu.... Den har jag ett upplägg inför, som börjar om knappa två veckor, i april. Därför är cykeln min inne på lite service nu så jag kan cykla på sen. Cyklingen kommer att vara lång, men där känner jag att jag har någon slags positiv känsla inför. Självklart önskar jag uppehållsväder och egentligen har jag ingen aning om vad jag ger mig in på, så jag kan inte uttala mig. När jag tittar på utmaningarna är det mer löpningen samt längdskidor som känns som mina största utmaningar.



Mentalt är det också en utmaning. Att spränga min gräns när det känns tungt. Att arbeta mentalt på att hitta motivation och inspiration och jävlar anamma de gångerna det känns tungt och ärligt talat omöjligt att genomföra vissa delar. Att orka fortsätta och orka kämpa och hitta glädjen i det hela precis då och även sen. Det är en riktigt stor utmaning. Speciellt när omgivningen inte alltid förstår och inte alltid kan sätta sig in i min situation, upplevelse och hur jag känner. Tack och lov har jag min vapensyster med mig och vi förstår varandra så bra som det bara går. Det är en fantastisk tillgång! Utan dig vackra, hade jag aldrig fått uppleva de här bitarna, som kommer att utveckla mig enormt!

/A

KanSNe har jag mÖjligheten...

..att faktiskt få åka längdskidor nu och inte "bara" rull.
Det har snöat här, mest hittills i år. Jag ska inte påstå att det är så mycket jag önskade, för det är det inte på långa vägar. Men det är en del och jag känner mig sugen på att ge mig ut.
Min följeslagare i Utmaningen har turen att bo på ett mer snörikt ställe, så hon har fått åka en del redan.
Jag tänker packa in skidor, stavar, pjäxor, kläder och allt vad jag nu kan behöva och satsar på att hinna åka en sväng efter morgondagens föreläsning.
Önska mig lycka till!

Oups!

Det här är vad som satt på mina Madshus..... Plus en rejäl omgång valla lika gammal.
En eloge till min kompanjon M som bistod mig med rengöring samt glid - lite kärlek till mina skidor.
Nu är det bara snön jag väntar på medan dagarna springer iväg.... Måste nog ge mig på rullskidorna innan dess, typ nyss!
/A